Johnossi live
Igår var jag och såg Johnossi. Och j*ävlar vad dom ger allt live alltså. Just nu så är dom absolut ett av Sveriges bästa band, både live och i studio. Jag skulle till och med vilja kalla dem musikgenier.
Soundchecket drog tyvärr ut på tiden lite väl mycket och det resulterade i att John och Ossi blev lite över en halvtimme sen ut på scenen, trots att dom såg väldigt redo ut bakom scenen. Men när dom väl var igång så var det ingen som brydde sig om att dom var lite sena. Dom körde fullt ut och vilken otrolig show. Ossi är ett monster på trummor och för att inte tala om John på gitarr och sång. Hur han hanterar den där gitarren gör mig helt knäsvag. Att hans enorma energi dessutom smittar av sig till publiken märks mycket väl. Själv så gick jag mest igång på låtar som Santa Monica Bay, 18 Karat Gold och Execution Song. I ett försök att hoppa ut i publiken så landade han tyvärr lite fel och det såg ut att göra ganska ont, men han låg kvar på golvet ett tag, spelade vidare på sin gitarr och sen upp på scen igen och fortsatte som att inget hade hänt. Därefter så var jag helt såld, detta band är bäst live och visar att, bara vara två är ingen nackdel.
Han kommer ut mot publiken åter igen senare och tjejerna bredvid mig får spela på hans gitarr, vilket går lite si så där, men ingen sörjer för det.
Tyvärr så är det ju så att efter kl 02.00 så får man tyvärr inte spela längre, och eftersom att dom inte kom ut på scenen förns strax efter 01.30 så verkar dom ha hur mycket kvar som helst att ge när klockan väl slår 02.00 så dom fortsätter spela och min absolut favoritlåt Execution Song går inte förlorad, men jag hör hur vakterna skriker att nu får det vara nog och kl 02.07 så bryter dom bara helt tvärt att ljudet i micen. John blir förbannad och kastar micen men ger inte upp ändå, han ställer sig längst fram och spelar på och sjunger även om det inte hörs, men publiken sjunger med och alla verkar glada ändå. Ljuset är tändt i lokalen men det tycks ingen märka. Tillslut går iaf några vakter och bryter av åter igen, och där tar hela uppträdandet slut också. Inget tack, inget hej då, och det är nästan så man skämms över Umeå och Folkets Hus/Amplified. Men så här tillfredställd har jag inte varit på mycket länge. Jag ser fram emot nästa gång!!
Soundchecket drog tyvärr ut på tiden lite väl mycket och det resulterade i att John och Ossi blev lite över en halvtimme sen ut på scenen, trots att dom såg väldigt redo ut bakom scenen. Men när dom väl var igång så var det ingen som brydde sig om att dom var lite sena. Dom körde fullt ut och vilken otrolig show. Ossi är ett monster på trummor och för att inte tala om John på gitarr och sång. Hur han hanterar den där gitarren gör mig helt knäsvag. Att hans enorma energi dessutom smittar av sig till publiken märks mycket väl. Själv så gick jag mest igång på låtar som Santa Monica Bay, 18 Karat Gold och Execution Song. I ett försök att hoppa ut i publiken så landade han tyvärr lite fel och det såg ut att göra ganska ont, men han låg kvar på golvet ett tag, spelade vidare på sin gitarr och sen upp på scen igen och fortsatte som att inget hade hänt. Därefter så var jag helt såld, detta band är bäst live och visar att, bara vara två är ingen nackdel.
Han kommer ut mot publiken åter igen senare och tjejerna bredvid mig får spela på hans gitarr, vilket går lite si så där, men ingen sörjer för det.
Tyvärr så är det ju så att efter kl 02.00 så får man tyvärr inte spela längre, och eftersom att dom inte kom ut på scenen förns strax efter 01.30 så verkar dom ha hur mycket kvar som helst att ge när klockan väl slår 02.00 så dom fortsätter spela och min absolut favoritlåt Execution Song går inte förlorad, men jag hör hur vakterna skriker att nu får det vara nog och kl 02.07 så bryter dom bara helt tvärt att ljudet i micen. John blir förbannad och kastar micen men ger inte upp ändå, han ställer sig längst fram och spelar på och sjunger även om det inte hörs, men publiken sjunger med och alla verkar glada ändå. Ljuset är tändt i lokalen men det tycks ingen märka. Tillslut går iaf några vakter och bryter av åter igen, och där tar hela uppträdandet slut också. Inget tack, inget hej då, och det är nästan så man skämms över Umeå och Folkets Hus/Amplified. Men så här tillfredställd har jag inte varit på mycket länge. Jag ser fram emot nästa gång!!
Kommentarer
Trackback
